ovissheten är det jobbiga
Jag vill så gärna sitta ner och berätta för någon precis hur det känns att vara tvungen att äta. Men så fort jag kommer in på ämnet känns det som att jag tycker synd om mig själv och får inte tillåta mig själv att prata. Det är inte så att jag inte äter, men att veta exakt hur många kalorier allt innehåller och veta hur mycket man faktiskt stoppar i sig är riktigt äckligt. Att veta hur onödigt det är att äta gör att varje gång man äter känner man skuld. Samtidigt skulle jag inte klara av ovissheter att inte veta vad jag stoppar i mig. Det är det som är det jobbigaste med skolmaten. Att jag inte vet hur mycket kalorier det är. Ser jag minsta lilla fett kan jag inte äta det eftersom jag inte har en aning. Det kan vara hur mycket som helst. Därför är det lättare att vänta tills man kommer hem så att man vet hur mycket man stoppar i sig. Saken är den att jag inte kan prata med någon om det eftersom ingen förstår vad jag menar och hoppar på mig och kallar mig anorexiabarn. Så då skiter jag i att säga något fast jag bara önskade att någon hade samma problem så jag kunde berätta hur jag känner.
